Om mig själv...
Hallå alla, eller ni 0,5 som läser min blogg.
Jag har tenderat att blogga om saker jag stör mig på, för att jag tycker det är kul att tycka om saker. Så enkelt är det.
Men detta inlägg ska jag till viss del hylla min äldre syster, Sofia Chebaro är hennes namn.
Hon är en kvinna som i Farsta-kretsar är en välkänd profil. Dels för att hon levde loppan som ung och att hon är gift med teknik/ungdomsguru Helal Chebaro som är väldig aktiv i de ungas liv i Farsta, Fagersjö osv osv.
Men i torsdag när jag, Sofia och mamma besökte Cattis, min moster som nyligen fött sitt första barn. Leija heter hon, sen om dom vill stava det så eller inte vet jag inte. Grattis hur som helst där, världens finaste baby!!
Men på väg hem därifrån började vi tala om mig, och min tid på "Pause Ljud & Bild" - jag har bloggat om den tiden förr.
Men varför vi kom in på det, är för att den tiden sänkte verkligen mig. Så jävla hårt! Läs inlägget så får ni se själva, och det är bara halva sanningen.
Jag är en tävlingmänniska utan dess like, skall alltid vara bäst och ger 110% in i det sista i allt jag gör. Och att jag bara har en känsla av misslyckande blir jag väldigt besviken. Allt ska vara perfekt liksom!
Men ingen på Pause har sagt att jag inte klarade jobbet, för det gjorde jag med råge. Men jag valde att sluta för att dom behandlar sina anställda som jävla horor asså!
Men till saken var den, jag ville inte vara den som gav upp, för jag ger aldrig upp. Men här, då fick jag ge vika för deras jävla sätt att behandla en.
Så, detta har påverkat mig i mitt arbetsliv efter det. Alla misslyckande tar jag jättehårt. Och så fort jag tänker på tiden på Pause känner jag ett slags kontrollbehov att låta dom veta att det var DOM som gjorde fel, inte jag. Men så länge dom går omkring och tror att jag slutade för att jag inte "klarade pressen" så blir jag galen. Måste hantera detta på nåt sätt.
Men jag vet verkligen inte hur (?!?!?!?!)
Men min syster gav mig lite styrka genom att lyssna på mig när jag berättade under tiden där och inte alls tyckte jag misslyckades. Hon har sån stor inverkan på mig, och hon kom med ett förslag att prata med nån om detta.
Prata med nån? Är det så fel? Nej, tycker inte jag iaf. Om nån säger till mig att dom besöker en psykolog, mitt svar blir "vad bra" - för då tar man tag i saker. Ska jag göra det eller?
Jag gillar inte att blotta mig såhär egentligen, men även jag pallar inte med allt ibland...jag har nån kväll / halvår då jag känner såhär liksom.
Men imorrn är det nya tag och bara kämpa på.
//Jimmy
